Papperet är vitt och på vår lilla svarta anslagstavla i köket har Krister skrivit "möjligheternas tyranni". Visst kan man bli låst av att det finns så mycket möjligheter och så blir det ingenting, eller så får man dåliga känslor för att man inte får veta vad som hade hänt om man hade valt det andra... Men jag känner faktiskt den positiva sidan nu av att papperet ligger öppet, som ett böljande fält att flyga över och skapa saker på.
Visste ni att båda mina föräldrar är utbildade journalister? Jag är ganska säker på att det var där de träffades till och med, och det ena ledde till det andra som i sin tur ledde till att jag blev till. Fantastiskt. Så utan journalistik, ingen Henrik. Och som om det inte räckte med att jag har det i blodet och borde kunna skriva saker så har jag också bott tillsammans med en utmärkt och trevlig journalist, Kristoffer! Han var redaktör på den utmanande och obetvingliga kristna tidskriften SUK.
Nu är det så att Kristoffer har skickat ett e-mail till mig, som svar på ett sms, vilket har glatt mig mycket. De övriga (förutom Emma) här hemma har också fått en helig kyss av redaktören. Undrar hur en regelrätt helig kyss ser ut? Jag antar att det är en puss på kinden Paulus syftar på. Resa fick en av Krister. Jag fick ingen men en vacker dag tror jag att även jag får en helig kyss.
Jag tänker på tungan, utan tunga inget tal. Tänk hur många olika läten vi formar hela tiden med den? Utan att man tänker på det. Min pappa brukar säga att när man väl har lärt sig att cykla så tänker man inte på hur man gör. Jag tror att mycket av hur vi beter oss har lagt sig på samma sätt. Jag tycker väldigt mycket om att spela tennis och squash och badminton. Och i spelet att få känna hur jag kommer rätt med kroppen och träffar rätt med racket. Om ni har spelat någon gång har ni säkert känt att det går knöligt i början, men sen när man har värmt upp så brukar det bara sitta där. Det är skönt. Det kan dock behövas lite hjälp i början. Som att typ få hjälp att gå in på rätt stig, så man inte tränar och tränar på en mer eller mindre felriktad stig. Det kanske inte spelar så stor roll för vissa, men jag tycker i alla fall att det är väldigt skönt att röra mig harmoniskt och slå med ett racket på en boll.
En annan sak som jag har tänkt på i dag är att jag har haft ett "innehåll" i mig som jag har velat uttrycka i ett brev. Tänk er att ni vill säga något på ett språk ni inte kan, men bara är full av vad ni vill säga. Det kan vara ganska frustrerande, men jag tycker mest att det är väldigt skönt att veta vad jag vill säga, och sen bara försöka få ut det, få ut det utan att bry sig allt för mycket om grammatiken eller orden. Men om jag lyckas behålla känslan av vad jag vill säga brukar jag till slut kunna hitta ett ord, eller en mening som beskriver "innehållet". I stället för tvärtom, då man kan orden och språket, men inte har något att säga. Huu. Min pappa skulle nog inte bli allt för förtjust i att jag inte i första hand bryr mig om om jag stavar rätt och så, men jag tycker ända att det är viktigare med andemeningen än orden och grammatiken.
Kanske kan man dra en parallell med att kunna slå bollen dit jag vill och få ut det jag vill ha sagt. Och en annan grej som jag tycker är grym, är att våga missa, få prova sig fram på det vita papperet.
/ Henrik
